Stämningstexter

Massakern i Risinium
Skiven inför Bröd och skådespel (2017)

Centurion Aurelia Sabina duckade ned bakom sin sköld och pilen som skulle ha träffat hennes ansikte snuddade istället hennes plym och med ett välbekant ljud träffade den en av sköldarna bakom henne. Längre fram längs gatan såg hon nu att rebellernas bågskyttar var fler än hon trott och hon kunde se hur fler rörde sig uppe på taken. Sabina visste vad som gällde:
“TESTUDO!”
Hennes röst följdes av en signal från hornblåsaren och de erfarna legionärerna i tredje kohortens fjärde centuria var inte långsamma att lyda. I sköldpaddsformation marscherade de nu fram mot bågskyttarna längre ned längs gatan och de förskräckta rebellerna föll tillbaka mot stadens centrum. Deras pilar var helt verkningslösa mot de romerska sköldarna och bakom centurian klättrade jägare från de galliska hjälptrupperna upp på taken för att mota bort kvarvarande bågskyttar och slungkastare.

Hornsignaler hördes från vänster och från tvärgatorna kunde Sabina se den andra och tredje centurian från den fjärde kohorten. På andra sidan torget rök dammet från legatens kavalleri och högerut avancerade den femte kohorten – rebellerna i Risinium var omringade. Sabina beordrade fjärde centurian ur testudo och föll in bakom den andra och tredje centurian. De illyriska rebellerna trycktes nu in mot stadens centrum från alla håll. Många rebeller slängde sina vapen och bad om nåd men likväl stacks de ned utav de romerska trupperna. Legaten Valerius Corvinus hade redan gett dem flera chanser att ge upp, nu hade han beordrat sin legion att inte visa någon som helst barmhärtighet.

Fjärde centurian roterades nu fram och Sabina lät sitt svärd oavbrutet sticka och hugga mot de sista desperata försvararna. Hennes vässade klinga skar lätt genom rebellerna orustade kroppar och de som inte direkt dog av hennes välriktade hugg trampades ihjäl under legionärernas spikbeklädda skor. Dessa upprorsmakare var ingenting jämfört med de fiender som Sjunde legionen mött tidigare och de dog som flugor under Sjunde legionens framfart. Med en sista kavallerichock reds det sista motståndet ned och de som försökte fly låg strax nedhuggna av det efterföljande legionärerna. Torget var täckt av blod och illyriska rebellers kvarlevor. En syn som skulle få de flesta att rygga tillbaka men som inte berörde Sabina och hennes legionärer det minsta – de var alltför vana. Sabina gjorde halt bland de fallna för att invänta order. Legaten red strax fram till de avvaktande kohorterna och med sin arm uppsträckt mot himlen och gav legionen sina order:
“Avrätta de sårade rebellerna och ge er sedan ut och plundra bostäderna; andra kohorten västerut, tredje kohorten norrut, fjärde kohorten söderut och femte kohorten österut. Bränn inga byggnader, vi behöver den här staden. Sjätte kohorten, samla ihop bjälkar och bygg kors – alla som gör minsta motstånd skall korsfästas. Låt Risinium bli ett exempel för de som trotsar Rom.”
Med de orden red legaten med sina praetorianer ut från staden. Sabina och hennes centuria vände med tredje kohorten norrut. Risiniums rikedomar skulle inom kort tillhöra Rom och Sjunde legionen, nu fattades det bara att roffa åt sig dem av Risiniums försvarslösa invånare.

Gladiatorn
Skriven inför Fredens spel (2016)

Gerfrid väcktes ännu en gång av att vagnen skakade till. Den ojämna vägen gjorde det svårt att få någon ordentlig sömn men då det ändå inte fanns så mycket annat att göra försökte Gerfrid ändå att somna om. Innan han återigen slöt ögonen lät han sin blick fara över de andra som satt ihopträngda på vagnen. För bara några månader sedan hade de alla varit stolta krigare under kung Boiorix men efter förlusten vid Vercellae var de nu slavar åt deras besegrare, romarna.

De tillfångatagna hade efter striden gått olika öden till mötes. Många hade skickats till gruvorna i området och minst lika många till Rom. Gerfrid och hans cimbriska landsmän hade dock skickats runt ett tag innan de blivit satta på en vagn med riktning sydost, varför visste han inte. Det enda han hörde var rykten om att de kunde komma att bli skickade till något av ytterområdena för att bli gladiatorer, slavar som slogs på liv och död för romarnas underhållning. Om det var sant var det antagligen det bästa alternativet för en erfaren krigare som Gerfrid, slåss var det han kunde och det fanns nog mer ära att hämta i någon av rikets arenor än i gruvorna.

Plötsligt  gjorde vagnen stopp och Gerfrid tittade upp. Detta verkade inte vara vilket stopp som helst, de hade stannat till utanför en stad. Det hade börjat skymma och vakterna som eskorterat vagnföljet tände facklor och ledde ut slavarna från vagnarna där de på ett långt led fördes in genom stadens portar. Gerfrid kunde känna doften av mat mellan husen, det var verkligen längesedan han hade fått sig ett ordentligt mål mat. Han skulle ge mycket för att få sitta ned vid ett bord med en saftig köttbit men han gissade att han aldrig mer skulle få njuta av något sådant någonsin igen.

Slavarna leddes igenom staden till en stor byggnad och fördes in genom en liten port vid en mur vid sidan av byggnaden. En av vakterna gick fram till en enkelt klädd kvinna och sa några ord innan kvinnan snabbt försvann in i byggnaden.

Ut från en annan dörr kom strax en välklädd kvinna med två vakter och en skröplig gammal man i följe. Hon ställde sig framför slavarna och talade till dem. Gerfrid hade inte lärt mycket av romarnas språk och han förstod inte heller vad denna kvinna sade till dem. Den skröplige mannen öppnade snart munnen och formade ord på ett välbekant språk.

“Ni står inför domina Cornelia, ägaren av denna ludus – hon kommer att förvandla er från otämjda bestar till arenans hjältar. Fredens spel närmar sig och arenans sand ska färgas röd med blod, ert blod!”

Den skröplige mannen hostade till innan han återigen talade, denna gången något mer rossligt.

“Välkomna till Salona, ert nya hem. Här ska ni bo, här ska ni slåss och här ska ni dö.”

Gerfrid tänkte att det nog inte var dags att dö än på ett tag men frågan var om det verkligen var värt att leva det liv som gudarna nu skänkt honom…

 

Annonser