Första stämningstexten

Här kommer den första stämningstexten. Enjoy!

Gerfrid väcktes ännu en gång av att vagnen skakade till. Den ojämna vägen gjorde det svårt att få någon ordentlig sömn men då det ändå inte fanns så mycket annat att göra försökte Gerfrid ändå att somna om. Innan han återigen slöt ögonen lät han sin blick fara över de andra som satt ihopträngda på vagnen. För bara några månader sedan hade de alla varit stolta krigare under kung Boiorix men efter förlusten vid Vercellae var de nu slavar åt deras besegrare, romarna.

De tillfångatagna hade efter striden gått olika öden till mötes. Många hade skickats till gruvorna i området och minst lika många till Rom. Gerfrid och hans cimbriska landsmän hade dock skickats runt ett tag innan de blivit satta på en vagn med riktning sydost, varför visste han inte. Det enda han hörde var rykten om att de kunde komma att bli skickade till något av ytterområdena för att bli gladiatorer, slavar som slogs på liv och död för romarnas underhållning. Om det var sant var det antagligen det bästa alternativet för en erfaren krigare som Gerfrid, slåss var det han kunde och det fanns nog mer ära att hämta i någon av rikets arenor än i gruvorna.

Plötsligt  gjorde vagnen stopp och Gerfrid tittade upp. Detta verkade inte vara vilket stopp som helst, de hade stannat till utanför en stad. Det hade börjat skymma och vakterna som eskorterat vagnföljet tände facklor och ledde ut slavarna från vagnarna där de på ett långt led fördes in genom stadens portar. Gerfrid kunde känna doften av mat mellan husen, det var verkligen längesedan han hade fått sig ett ordentligt mål mat. Han skulle ge mycket för att få sitta ned vid ett bord med en saftig köttbit men han gissade att han aldrig mer skulle få njuta av något sådant någonsin igen.

Slavarna leddes igenom staden till en stor byggnad och fördes in genom en liten port vid en mur vid sidan av byggnaden. En av vakterna gick fram till en enkelt klädd kvinna och sa några ord innan kvinnan snabbt försvann in i byggnaden.

Ut från en annan dörr kom strax en välklädd kvinna med två vakter och en skröplig gammal man i följe. Hon ställde sig framför slavarna och talade till dem. Gerfrid hade inte lärt mycket av romarnas språk och han förstod inte heller vad denna kvinna sade till dem. Den skröplige mannen öppnade snart munnen och formade ord på ett välbekant språk.

“Ni står inför domina Cornelia, ägaren av denna ludus – hon kommer att förvandla er från otämjda bestar till arenans hjältar. Fredens spel närmar sig och arenans sand ska färgas röd med blod, ert blod!”

Den skröplige mannen hostade till innan han återigen talade, denna gången något mer rossligt.

“Välkomna till Salona, ert nya hem. Här ska ni bo, här ska ni slåss och här ska ni dö.”

Gerfrid tänkte att det nog inte var dags att dö än på ett tag men frågan var om det verkligen var värt att leva det liv som gudarna nu skänkt honom…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s